Rimini i maj är inte helt fel...

Som jag tidigare berättat är tjänsteföretaget Accessum i Västerås med i ett EU-projekt, kallat Leonardo, som syftar till att lyfta fram goda exempel och idéer på hur människor med funktionsnedsättning, i samarbete med den sociala idéburna sektorn(sociala ekonomin), kan starta egna verksamheter och företag för att kunna försörja sig själva.

Jag skrev tidigare också att jag vet vem jag ringer om jag skall ut och resa – Camilla på Lega Travel – och det har jag gjort! Flera gånger dessutom.

I slutet av maj var det dags, då för min andra ”mobilitet”, som resorna kallas i projektet, denna gång till den klassiska badorten Rimini i nordöstra Italien. Kolla på kartan – de har 1,5 mil sandstrand, som under säsongen är totalt fullsatt med solstolar och turister! Hörde en siffra att 65 % av befolkningen arbetar i tjänstesektorn!

Vi reste under försäsongen vilket var ganska bra då det faktiskt gick att hitta plats både i solen och på restaurangerna.

Flyg från Arlanda även denna gång, med Lufthansa och mellanlandning i München för vidare transport över alperna med Air Dolmiti till Riminis flygplats.
Jag gillar att flyga och man blir väl omhändertagen på flygplatserna i enlighet med de normer som finns men jag blir ganska trött på att de alltid skall ta hand om min egen el-rullstol och ge mig en ersättningsrullstol byggd så att man som ett kolli blir transporterad hit och dit, när man är van att själv ta ansvar för detta. Här finns, som både jag och andra påpekat tidigare, en klar förbättringspotential för flygplatserna. Kan dom inte t.ex. för en billig penning hyra ut el-rullstolar till passagerarna i stället?
Det är inge kul att sitta och vänta i 4 timmar på en stor flygplats utan att ens kunna ta sig till toaletten själv...

Denna gång reste jag i sällskap med min kollega Christer så det löste sig bra ändå med transporterna, men saker som ovanstående gör att det inte känns helt bekvämt att resa. Men vi bildade ett bra radarpar, Christer och jag – han körde mig och jag pekade vart vi skulle ta vägen – Christer har synnedsättningar nämligen.

Denna gång hade jag även med mig mina axillarkryckor utifrån erfarenheten att de ibland är väldigt bra att ha med som nödåtgärd. t.ex. att komma åt att duscha när beskrivningen av badrummet inte stämmer och det t.ex. inte går att rulla in till duschen (wheel in shower!). Har hänt en och annan gång.
Jag köpte en vapenväska av märket Neverlost som de efter lite hoppackning passade precis i. Den är i en skrik-orange färg och man förstår när man ser den att den inte så lätt kan komma bort. Den syns bl.a. väldigt bra på bagagebandet. Och jag blev inte tagen för terrorist heller!

Men allt är inte ”Neverlost” ...min el-rullstol nämligen!

När vi landade i Rimini var rullstolen inte med i planet, fick vi reda på efter en bra stunds pratande (jo vi var ju i Italien...). Jag gjorde en anmälan och fick låna en av deras ”transportrullstolar” så länge. Så skulle de höra av sig så fort de visste något. Ja hur länge då funderade jag naturligtvis? Svaret uteblev.

Vi kom i alla fall till hotellet mha en ”färdtjänstbuss” som körde som en - ja? Italienare eller biltjuv, inte vet jag, men fort gick det. Christer skjutsade senare omkring mig i den underbart ljumma kvällen och vi hittade en bra restaurang där även jag kom in.
Senare på kvällen hade ingen hört av sig från Rimini Airport så då tröttnade jag och ringde Arlanda för att kolla om stolen var kvar där. Fick prata med en mycket rapp kille som skulle kolla och som lovade att höra av sig senare samma kväll. Han ringde kl. 23 och meddelade att rullstolen fanns på Münchens flygplats och att den skulle komma till Rimini nästa dag vid 11-tiden. Dom skulle givetvis köra ut den till hotellet.

Rullstol eller inte – dagsprogrammet var till för att följas. Även denna resa var fullspäckad med bl.a. massor av studiebesök på både små och stora sociala kooperativ inplanerat. Men att åka på studiebesök utan min el-rullstol kändes inge kul, om man säger… men det var bara att bita i det sura äpplet och låta sig skjutsas omkring hela den första dagen. Tur att man har starka kompanjoner.

I Italien har detta med kooperativt företagande gamla rötter och är väldigt spritt runt om i landet. Vi besökte först ett kooperativ en bit ut på den bedövande vackra Italienska landsbygden. Dom rehabiliterar missbrukare och bedriver odling, kreatursuppfödning och tar hand om herrelösa hundar. Där fick jag tyvärr sitta ganska stilla medan de andra gick runt eftersom det var kuperad terräng och dåliga vägar. Kooperativet bjöd på lunch, och som alltid i Italien, smakade den väldigt bra. Vi satt under tak i 32 gradig värme och åt naturligtvist pasta.

En sak som både kan skilja och förena länder och folk åt är kulturen. Det finns en massa olika kulturella uttryck. Det kan gälla matkultur, musikkultur eller t.ex. kulturen att åka färdtjänstbuss! – i Sverige tvingas man att sitta på bussäte med bälte väl fastspänt. Inte så i Italien – där spänns rullstolen fast hjälpligt - men inte den person som sitter på rullstolen! ...säkert? Inte så säkert.
Sen kan det vara lite si och så med att komma in i gamla bussar också – se bilden!

Nåja vi klarade oss från kollisioner så jag skall inte klaga, men det var faktiskt tur att jag hade någorlunda styrka i mina armar så jag kunde hålla mig fast i kurvorna.

Vi var i Italien i 7 dagar och fick se skolor, blomsterodlingar, keramikverkstäder, en verksamhet som tryckte gamla italienska mönster på tyg, en som förpackade skruvar åt IKEA, sophantering samt en färdtjänstverksamheten for Rimini, som har som slogan: ”Rimini per tutti” = Rimini för alla!
Alla dessa drivs i kooperativ form och har olika funktionshindrade anställda. Kännetecknande var att alla var ganska små och lättöverskådliga organisationer.

Ja sen åt vi givetvis – både ofta mycket och länge…. Dom kan ju detta med mat!

Vi besökte även ett museum i centrala Rimini där man visar en utgrävd läkarpraktik från romartiden. Museet är byggt ovanpå de frilagda resterna med mosaikgolv och murrester väl synliga. Det går glasspångar över ruinerna och allt var bra anpassat, i alla fall för mig med rullstol. Men in i själva museibyggnaden var det som vanligt – åka bakvägar och bli insläppt av en vaktmästare genom en bakdörr. Dvs särbehandling. Det är tyvärr väldigt ofta på det viset.

Att jag pratar så mycket om tillgänglighet beror på att jag har en polioskada sedan jag var två månader gammal och numera även arbetar med dessa frågor i företaget Accessum, som jag f.ö. även är delägare i. I Leonardoprojektet, som finansierar dessa resor, har jag tagit på mig en liten specialuppgift i form av att rapportera hur det fungerar med tillgängligheten i de olika länder jag besöker, utifrån mitt eget perspektiv.

Detta gör jag för att belysa problem som faktiskt kan stoppa en utveckling mot att funktionshindrade skall kunna skapa sin egen sysselsättning i samarbete med den sociala ekonomin.

• - Hur skall jag kunna komma till jobbet som rullstolsbrukare om det inte finns färdtjänst?
• - Hur skall jag initialt ha råd med t.ex. de synhjälpmedel jag behöver för att öht. starta ett företag?

Det finns en oändlig mängd stoppklossar om man börjar detaljgranska olika samhällen – tyvärr!
Den fysiska tillgängligheten är en bromskloss, hur man ser på människor med funktionshinder kan vara en annan. Ekonomi, traditioner och inte minst hur de funktionshindrade själva agerar eller ens kan agera spelar också in.
Jag känner att vi som har olika funktionsnedsättningar och som kan upphäva vår röst nog måste sticka ut hakan lite mer och bli tydligare med att vi skall vara delaktiga fullt ut i ett samhälle som faktiskt är vårt.

Skall vi i Europa få samhällen ”Per Tutti” dvs – ”För Alla” så får vi nog jobba för att se till att saker händer lite snabbare än vad de gör just nu.

Text och Bild:
Ib Gyllinger
Verksamhetschef
ACCESSUM