Människorna är go´a i Goa!

Jag reste till Goa i Indien med min sambo och mina föräldrar. Att sammanfatta en resa dit är i princip omöjligt. I alla fall om man vill förmedla de känslor som en vistelse där ger upphov till. När vi klev av planet i Indien tidigt på morgonen så slog värmen emot oss, och luftfuktigheten gjorde vår hud alldeles klibbig. Så bums av med Sverigekläder och på med så lite som möjligt. Färden med transferbuss till hotellet var mardrömslik…
Vägarna var smala som cykelvägar på sina ställen, och där skulle bussar och lastbilar mötas. Folk gick längs med vägkanten, hundar och kor trängdes med trafiken. Vi höll för ögonen mest hela tiden och hjärtat satt i halsgropen. Vi fick veta att det händer många olyckor i Goa och trafiken skulle göra stort intryck på oss hela semestern.

Stirrande

När vi kom fram till hotellet hade solen börjat värma, och efter några timmars sömn på rummet började vi upptäcka omgivningarna. Grönt och vackert, lummigt och välskött. Alla människor vi mötte log vänligt mot oss, när de slutat stirra på rullstolen. För stirra, det gjorde de! En del kom fram och tog på mig, ville känna om jag var verklig. De hade aldrig sett något liknande. Taktiken blev att le tillbaka, och efter bara några dagar började befolkningen känna sig bekväma med mig och frågade och beklagade och skrattade om vartannat. De enda handikappade vi såg var män utan ben, och då alltid tiggare. Så vi förstod att de självklart inte kan förstå vilken underbar livssituation jag har…

Taxi

Vi bodde i staden (eller byn) Candolim, som ligger i norra delen av Goa. Indien är uppdelat i delstater, och Goa är den stat som ligger på västra kusten. Och kust innebär givetvis stränder, vackra sådana, och oändliga till antalet. Vi testade en del olika, i letandet efter någon med väldigt lite vågor så att jag skulle kunna bada. Trägen vinner, och efter bara några dagar blev vi tipsade om Coco- beach av ett äldre par.
Men hur skulle vi ta oss dit? Taxi var svaret, fick vi veta.

Till saken hör att alla taxibilar i Goa är små minibussar, alltså idealiska för mig! Vi fick plats alla fyra, och rullstolen kunde stå i bagageutrymmet. Toppen! Det enklaste var att behålla samma chaufför en hel dag, alltså att han väntade på oss tills vi fått nog och ville tillbaka till hotellet. För just denna dag på Coco- beach betalade vi ca 50 svenska kronor för oss fyra. Löjligt billigt för oss, mycket pengar för dem! Vi gillade hans lugna sätt att köra – allt är relativt – så han blev vår privatchaufför mer eller mindre.

Gamla Goa, och Panjim

Nikki, som chaffisen hette, tog med oss på diverse strapatser. Vi besökte Gamla Goa, som var delstatens huvudstad då Portugiserna regerade. Där tittade vi på en gammal kyrka, och strosade en kort stund. Värmen gjorde det dock omöjligt att stanna särskilt länge, men det var roligt att ha sett staden. En annan dag for vi till Panjim, den nuvarande huvudstaden. Där handlade vi en del, och blev allmänt stressade av tempot. Nikki skrattade mest åt oss, och väntade i bilen.

Magsjuka

Innan vi for hemifrån hade vi laddat upp med magsjukemediciner av alla de slag. Folk oroade sig, i synnerhet för mig, och avrådde från att äta ditten och datten. Jag åt ALLT, och blev inte det minsta sjuk. Maten var helt underbar, det ena var godare än det andra. Vi testade oss fram, men lyckades inte hitta en enda maträtt som inte var god. Varierande, självklart, men allt gick att äta! Bara maten skulle jag kunna skriva en bok om, men jag får nöja mig med att varmt rekommendera det Indiska köket!
Det var också sanslöst billigt att äta i Goa. Ungefär 100 kronor för en middag för oss fyra, med varmrätt och dessert och troligen en drink eller två. Så det var bara att beställa in, priset tittade vi inte på efter ett tag.