Jag - en Brasiliansk sevärdhet!

Ett paradis med palmer, varmt hav, exotiska djur och trevliga människor, så kan man sammanfatta byn Pipa i Brasilien. Jag och min familj hamnade i Brasilien av en slump mer eller mindre. Det kändes som ett bra alternativ när vi (eller i synnerhet jag) behövde sol och värme i december.

Flygresan var lång, tolv timmar med direktflyg på ditresan. Jag hade fasat för detta, i synnerhet med tanke på flygplanstoaletternas storlek. Men det gick bra, behövde inte gå på muggen utan använde knip-musklerna. På hemresan var det mellanlandning i Las Palmas. På den flygplatsen låg handikapptoaletten två trappor upp – utan hiss. Världsklass! Tur att man hade starka karlar med sig…

Exotiskt så det förslår

Nåja, väl framme slog värmen emot oss trots att det var sen kväll. Bussresan till hotellet var en mardrömsfärd utan dess like. Diverse djur och en unge vid vägkanten höll på att stryka med. Allt gick dock bra, och väl framme vid vår bungalow somnade vi som stenar alla fyra. Första dagen kollade vi omgivningarna. Vi bodde i ett eget litet hus, ingen lyx men gott och väl det som man behöver. Pool fanns också på området. Vi blev oerhört fascinerade av alla djur som fanns i närheten. Små ödlor var våra husdjur, de hjälpte till att hålla kackerlackorna borta. I träden vid poolen bodde små apor och en större Varan kom ibland till poolen och drack vatten. Exotiskt så det förslår!

Jag – en sevärdhet

Byn Pipa ligger utanför Natal, längst österut i Brasilien. Det första som slog oss var att det inte alls var exploaterat, Pipa hade ännu inte blivit ett turistställe. Detta medförde dock att nästan ingen pratade engelska. Portugisiska var det som gällde, uteslutande. Ofta i kombination med kroppsspråket då. Turligt nog (skicklighet kanske?) så pratar jag portugisiska och min familj klarade sig därför utan större hinder. Det faktum att bara jag i min familj är portugisisktalande ledde till en hel del förrvirring… Folket där hade sällan eller aldrig sett en rullstol, så jag väckte mycket uppmärksamhet. Att jag sedan var den enda som pratade på restauranter, och beställde åt alla, gjorde inte saken lättare. Pipa är så litet att folket kände igen mig efter bara några dagar, så då var det problemet löst.

Kullersten

Det jobbigaste var nog att hela byn är belagd med kullersten. Inte så fina och jämna stenar som i Sverige, så här var det att köra på rullstolens bakhjul som gällde. Att köra själv hade i princip varit omöjligt. Dock hade elrullstol fungerat ganska bra. På nästan alla ställen var det bara ett enda trappsteg, sällan flera. När jag ändå är inne på tillgängligheten kan det sägas, att om man använder rullstol kan det vara en god idé att ta med ett rep. Detta kan fästas i framkant på rullstolen så kan någon gå före och dra. Praktiskt i såväl kullerstensbelagda backar som på stranden.

Internet, jodå!

I Pipa, där mobiltelefoner inte fungerade och där man knappt lärt sig att lägga asfalt fanns två Internetcaféer. Till vår stora förvåning! Då uppkopplingen inte var av samma kvalitet som vi är vana vid gick det trögt, men var ändå ett klart bättre alternativ än att ringa hem till sina nära och kära. Åtskilliga timmar spenderades där, är man Internetberoende så är man!